Soffan min skulle komma efter 6-8 veckor och jag skulle kunna ringa efter två och få exakt leveransdatum. Exakt levansdatum påstods då vara förra veckan till butiken (vecka åtta från köp) och den här veckan till mig (vecka nio). Eftersom mitt förtroende för EM är lika med noll efter förra fadäsen  så ringde jag dem idag för att kolla så att soffan verkligen skulle komma den här veckan som utlovat. 

Tror ni den gör det? Klart den inte gör. Nu ska den komma till butiken den här veckan och till mig nästa, dvs 10 veckor efter köp istället för utlovade max åtta. 

Och när jag vänligt påpekar detta för tjejen jag pratar med så vänder hon direkt alla taggar utåt och snäser något om att hon minsann inte var min säljare.. 

Så nu vet jag precis vad den butiken går för. Världens bästa service och trevligaste personalen i stan tills de har fått ens pengar, så fort de har fått dem så kan de tydligen bete sig precis hur som helst - och gör det också. 

Jag har sagt det förr och jag säger det ingen, den butiken sätter jag inte min fot i igen. 

Nej, jag är inte intresserad av någon ny relation. Visst blir jag sugen lite nu och då, men jag vet ju att det bara är min skräck för att vara ensam som ställer till det för mig. 

Däremot kan jag inte låta bli att fundera över framtiden och bli lite rädd. Jag vill ju trots allt inte leva ensam resten av livet och jag är långt ifrån någon ungdom längre. 

Häromkvällen kände jag mig lite extra ensam och deprimerad och tog en kik på några av de större dejtingsajterna.. resultatet var inte direkt upplyftande. Om jag kollade på de i min ålder och fem år uppåt så var i princip alla både föräldrar på deltid och tjocka. 

Jag inser ju förstås att andras barn kan vara något som jag måste leva med, men eftersom jag är så kapitalt ointresserad så hade det så klart varit skönt att slippa. Tjockhet.. ja, det är extremt icke politiskt korrekt att uttala sig om andras BMI, men attraktion är attraktion. Jag bryr mig inte ett skvatt om hur mina vänner ser ut, men ska jag tända på någon så får faktiskt inte kulmagen vara alldeles för stor. Eftersom exet inte direkt var någon träningsmänniska så är det så klart också något som jag skulle vilja se hos nästa. 

Rent logiskt vet jag förstås att jag är fånig, men det känns faktiskt en smula osannorlikt att jag någonsin ska hitta någon som är i min ålder, singel, ser hyfsad ut, allmänt vettig, tycker om mig och inte har en alltför besvärlig historia. Speciellt eftersom vänners karlar inte direkt är några jag skulle vilja ta i med tång.. :p 

Ytlig och fånig javisst. Men det må man väl också få vara ibland.