Samtalen här hemma har påbörjats lite så smått, vilket naturligtvis är riktigt jäkla jobbigt. Dock så hoppas jag att min överväldigande inre ångest ska börja släppa lite nu när jag inte bara håller allt inom mig. 

Igår var det riktigt jobbigt och jag kunde inte sitta still i soffan, så istället blev det storrensning bland böckerna. Fyra sålde jag snabbt och lätt till en vän till mig. Ytterligare 18 har jag lagt ut på annons och tänkte väl ge det en vecka eller så innan jag skänker bort dem. Ett tio-tal böcker ska jag ta med på loppisen. Tre massiva högar ligger på golvet och väntar på att få komma sig iväg till någon form av välgörenhet. Och som inte det var nog så har jag dessutom slängt en hel del rakt av, framför allt gamla hundböcker som inte är aktuella för någon. Lite gamla CD-skivor ska också gå till välgörenhet. 

Jag drog även igenom ytterligare en rensning bland mina papper, slängde en hel hög med gamla halvanvända kollegieblock samt slängde alla gamla utbrända CD-skivor = totalt 6 icakassar. 

Extrarummet ser ut som ett mindre bomdnedslag just nu, och tro det eller ej, men det blev ingen jättestor skillnad i bokhyllorna. Men det är ändå skönt att göra något konstruktivt. 

Sedan ett tag tillbaka så har jag funderat väldigt mycket på att försöka minska ner på mängden prylar här hemma. Jag är dock inte jättesugen på att bara slänga / sänka bort böcker, tavlor, filmer etc som som ändå är fina och som jag har plats för. Jag är medveten om att sådana saker inte är värda direkt någonting idag, men några kronor vill jag gärna ha som plåster på såren.. 

Dessutom är jag smärtsamt medveten om att även om jag säljer allt jag äger och har så spelar det ingen roll om jag sedan inte slutar shoppa.. och det verkar banne mig vara nästintill omöjligt för mig. Bara härom dagen så "råkade" jag beställa proteinpulver och D-vitamin. En god tanke förvisso - men så jäkla hårt tränar jag inte att det var riktigt befogat. Och igår "råkade" jag beställa två böcker... 

Jag menar - böcker!?  Jag har banne mig inte plats med de jag äger, jag har minst 15 stycken som är olästa och det tar mig under 10 minuter att gå till biblioteket. 

Samtidigt så skryter jag över att jag har gått flera dagar utan att köpa energidryck.. Tala om kass logik och extrem självförnekelse.. 

I alla fall. Nu är de där sakerna beställda och inget att göra åt. Bara att försöka tänka efter lite längre nästa gång. Hur som haver funderar jag över olika strategier för att kunna bli av med med prylar som jag varken vill ha eller behöver längre. Det är dock inte helt enkelt alla gånger. 

Loppis är ett alternativ, men dels så arbetar jag nästa gång det är storloppis i stan. Dels är den 3 dagar före lön och jag inbillar mig överlag att folk kanske inte handlar så mycket så här före jul. Blocket är så dyra idag att det knappt är lönt. Tradera.. Jag har sålt en hel del via tradera, men det är rätt krångligt och höga avgifter - risken är stor att man inte går något alls plus. Citiboard är gratis med dess för och nackdelar. Jag upplever att det är mycket skit därute och kanske inte så många som tittar där när de är ute efter något specifikt. 

Jag har faktiskt haft alla mina DVD-skivor ute på annons i flera veckor nu utan att någon alls hört av sig. Som sagt - folk köper inte sådant på samma sätt längre. Jag är lite fundersam på att ta med dem till jobbet och se om jag kan kränga bort en del till kollegorna? Det är ganska många på mitt jobb som brukar sälja prylar på det sättet, så varför inte jag? 

Nä, det är bara att sätta igång. Ett snabbt och enkelt mål kan vara att ha 10 annonser ute per månad. Billiga prylar på t.ex citiboard. Dyrare där och på blocket. Och sedan försöka köra en loppis till våren. 

Jag kan inte låta bli att tänka att om det nu blir så att jag bestämmer mig för att flytta till en egen lägenhet, så kan det vara väldigt skönt att inte ha så mycket prylar som ändå inte kommer att få plats någonstans... 

Mitt förhållande har egentligen varit på väg att ta slut nästan lika länge som det har varat. Det har alltid varit så pass bra att det fortsatt, men inte tillräckligt bra för att fungera på riktigt. 

Problemet är att min karl är en evig barnunge till drömmare som troligtvis aldrig kommer att växa upp. På sätt och vis innebär det att han är full av egenskaper som jag beundrar och önskar att jag också hade. Han lever i drömmarnas värld - jag är realist ut i tåspetsarna. Han är naiv och tror alla om gott - jag är cynisk och skeptisk. 

På andra sätt.. Vi börjar närma oss medelåldern och han har aldrig haft ett seriöst arbete eller skaffat sig någon form av utbildning. Sannorlikheten att han någonsin kommer att kunna köpa ens en stekpanna till vårt gemensamma hem minskar för varje år som går. 

Eftersom han är kronisk arbetslös så sitter han framför datorn och tv:en hela dagarna. Jag arbetar, träffar nya människor, lär mig nya saker. Jag tränar, läser böcker.. Jag är på väg någonstans. Han sitter där han sitter. 

Vi bråkar aldrig. Vi skrattar ofta. Jag somnar med huvudet på hans bröst varje kväll. 

Det är inget fel på kärleken.. Hade det varit det så hade vi inte varit tillsammans så länge som vi har varit. Men jag är på väg framåt. Jag vill mer än vad vi har. Jag vill mer än bara trygghet och att varje dag ska vara exakt som gårdagen. 

Jag är dessutom sjukt less på att vara den som ekonomin står och faller på. Jag är sjukt less på att vara två, men bara en som kan betala. Att om vi ska gå ut och äta så är det jag som måste bjuda. Om soffan går sönder så är det jag som måste köpa en ny. 

Jag är less. 

Hade det inte varit för hunden så hade jag nog gjort slut för länge länge sedan. Men nu känns det faktiskt som att det ändå kan gå. Jag har en plan. 

Jag har inte bestämt mig till 100%. Men om jag bestämmer mig så har jag en plan..